Win intervjuad i Stockholm

En intervju Win gjorde för Revolver när Arcade Fire var här i Sverige för första gången 2005.

Styrda av musiken

Egentligen har The Arcade Fire blivit precis tvärtemot vad Win Butler hade tänkt sig. Skivan säljer lika bra som dåliga skivor, publiken ropar in dem när de spelar som sämst, och låtarna skriver sig själva.

Text & Foto: Christoffer Kittel Pressbild: Rough Trade Records

- Lou Reed skriver låtar om heroin, Bruce Springsteen skriver låtar om bilar och att sticka från stan. Olika människor dras till olika saker. Men det finns ju inte så många rocklåtar som handlar om föräldrar. Det är nog inte det coolaste av teman inom rocken.

Win Butler sitter vid ett ostämt piano och reflekterar över The Arcade Fire. När han startade bandet trodde han att han visste vad han ville göra. Men det visade sig ganska snabbt att det här med kontroll över musiken är någonting väldigt svårt.
- Jag tror inte att man rationellt kan välja sina influenser, jag tror att saker och ting gör intryck på en och påverkar en och det kommer fram när man spelar. Så vi försöker fokusera på att skriva låtar och sen vara lyhörda till vad låtarna vill att vi ska göra. Sångerna dikterar vilka svängar de ska ta.

Alla som har hört gruppens debutalbum 'Funeral' vet vad Win pratar om. Skivan är ett smärre kaos av dramatiska kast, känslomässiga crescendon och irrationellt svängiga blödningar. Den flitige kan spåra en uppsjö av musikaliska influenser, från Talking Heads, Bowie och Roxy Music via Cure och Bunnymen ut till Jaques Brel och Woody Guthries fingerspetsar. Varje låt är en egen värld, som i sig ofta består av flera olika stämningar, som växlas över i otroligt snygga vändningar. När man lyssnar på 'Funeral' förstår man att det handlar om liv och död för Win Butler och hans musikaliska tillika romantiska partner, Régine Chassagne.

Var kommer dramatiken ifrån?
- Musik för mig är ett sätt att uttrycka saker som man känner och tänker på. Och relationer är väl sånt som vi har funderat mycket på de senaste åren. Alla låtar handlar ju inte om det, men det har varit lite av ett tema under en period. En låt som 'Power out', som tar en ganska skarp kurva i slutet – i slutet av en låt handlar det om att det inte finns ord att beskriva mer, så vi var liksom tvungna att hitta något annat sätt att ta låten till ett nytt ställe, för låten försöker uttrycka något som blir så tungt på slutet. Men det var inte så att vi sa "det vore coolt att slänga in ett diskobeat här", utan mer att vi från låtens perspektiv kände att vi ville vända oss i den riktningen. Det är en nyansskillnad, men det är så jag relaterar till det hela.

'Funeral' heter som den gör främst för att bandet under inspelningen upplevde flera dödsfall inom släkten. Win och trummisen Will är bröder, så det fanns en hel del gemensam sorg i bandet. Att det blev skivans tema var dock inte en självklarhet.
- Det var ju inte så att vi skrev låtarna om den död som kom. De begravningar som inföll under den tiden handlade ju mycket om en mötesplats för familj och vänner, och eftersom skivan handlade mycket om sådana relationer så blev det mer att vi filtrerade ner de känslorna och stämningarna i musiken. Det påverkade absolut musiken, men jag tror att det framförallt gjorde oss uppmärksamma på det temat som skivan redan hade, snarare än att inspirera själva låtskrivandet.

Det dramatiska uttrycket måste vara ganska utmattande.
- För mig är det vad låten handlar om som avgör min sånginsats. Ta en kille som David Lynch. Han har gjort filmen 'Blue Velvet', som handlar om en konstig undre värld och en uppfuckad småstad, en film med en skruvad syn på sexualitet och ett väldigt komplext tilltal. Sen gör han 'The Straight story', som handlar om en 90-årig gubbe som åker hundratals mil på sin traktor. Skådisen i den filmen måste gestalta sin roll väldigt torrt, väldigt emotionellt reserverat. Det är ganska stor skillnad i dynamiken mellan de två. Och det är ungefär samma i min musik. Jag vill inte ta in mina förutsättningar i låten. Om jag är uppe i varv vill jag inte att det nödvändigtvis ska komma med i en låt. Jag vill hellre att en låt som är dramatisk ska kräva det av mig när jag spelar in den.

Ingen Montreal-scen
Det senaste åren har varit lite av ett genombrott för kanadensisk indiemusik, både i Europa och USA. Band som The Arcade Fire, The Hidden Cameras, Broken Social Scene, Black Mountain, The Unicorns och Wolf Parade klumpas lätt ihop till en kanadensisk indiescen, trots landets storlek. Men faktum är att de flesta av dem har olika kontakter med varandra.
- Vår violinist spelar med The Hidden Cameras också. Och vi har delat medlemmar med The Unicorns, innan de splittrades. Det är lite som att vi blir vänner eftersom vi har hört talas om varandra, och gillar det de andra gör.

Flera av banden kommer från Montreal. Eller kommer från förresten. Win Butler kommer från Texas, och det är egentligen bara Régine Chassagne som är kanadensare. Men Montreal tycks vara en bra stad för indiemusik, och bandet bor där. Men Win ser egentligen bara faror med att det blir en "indiescen" i Montreal.
- Jag ser en potential för massor av skitdåliga band som blir signade bara för att någon ser en "musikscen" i Montreal och försöker göra business på det. Montreal kan bli det nya Seattle, vilket i praktiken bara betyder att en massa dåliga band kommer att få skivkontrakt. Det funkar liksom inte så, att en stad är het. Det handlar snarare om att folk i städer gör saker. Jag tror att folk missuppfattar hur det går till. Allting går i vågor. Cleveland kommer att ha en schysst musikscen någon gång, Oklahoma är en så miserabel stad att den är dömd till att föda en bra hiphopscen förr eller senare. Man kan aldrig veta.

Win ser också faror med att bli alltför involverad med andra musiker och bilda "kollektiv". Främst för att man riskerar att få en stämpel som är svår att bli av med. Det var en av de främsta anledningarna till att bandet valde att signa med Merge Records när det visade sig att de var intresserade.
- När vi hade träffats var det uppenbart. Vi var på exakt samma nivå. Merge är ett skivbolag med en bra storlek, vi skulle få ut skivan i en bredare krets, men inte riskera att bli kategoriserade, för de har ett väldigt brett utbud. Constellation är ett jättebra bolag, men det blir lätt "jaha, ännu ett postrockalbum" eller "ännu ett Constellation-band", jag tycker inte att det är så på Merge, de har lyckats undvika det.

En annan viktig anledning var Magnetic Fields, som låg på Merge tidigare. När Arcade Fire var och spelade på radiostationen KCRW:s liveprogram "Morning becomes Eclectic" berättade Win om när han jobbade i en skoaffär i Boston och en låt plötsligt spelades på radion. "Vad i helvete är det här, det är helt fantastiskt" tänkte Win, som började ringa in till radion och önska låten, "Born on a Train", hela tiden.
- När jag hörde dem vändes allt uppochner. Jag ville inte kopiera deras stil, men som låtskrivare tänkte jag "wow, man kan göra melodier som är så direkta". Det är så melodiskt starka låtar, på många inspelningar vilar hela låten på enbart melodin, det är väldigt häftigt. Det är nästan en Pet Shop Boys-approach.

Spelade med David Byrne
Win klinkar på pianot som står i hallen på hotellet i Stockholm där vi träffas. Han spelar det stillsamma pianopartiet i 'Vampire/Forest fire', och trots att det gamla pianot ger ifrån sig skeva och trasiga toner låter det makalöst vackert. Låten finns på bandets demo-ep från 2003, som är en riktig guldklimp, trots sin begränsade inspelningskvalitet. Dramatiken fanns redan då, om än paketerad i en något annorlunda kostym. Men det är ändå 'Funeral' räknas som den riktiga debuten. Den släpptes redan förra året i USA, där den har fått ett smått fantastiskt mottagande.
- Det har gått förvånansvärt bra, jag tror att 'Funeral' är Merges mest framgångsrika skiva hittills. Jag hade inga stora förhoppningar. Snarare blev jag lite orolig när den började sälja så bra. "Vad har jag gjort för fel?" tänkte jag, för de flesta skivor som jag gillar har ju sålt skitdåligt när de kommit. Jag läste en tidning som hade recenserat David Bowies 'Low' och skrev att den var skräp. Det brukar betyda att man är på rätt spår…

Just Bowie är en av de referenser som tycks ha färgat bandets musik en hel del. En annan är Talking Heads, och Arcade Fire brukar spela deras 'This Must Be the Place (Naive Melody)' på sina konserter. Senast de var i New York fick de sällskap på scen av självaste David Byrne, som hjälpte till att tolka sin egen låt.
- Det var väldigt speciellt. Han hade varit på en show i New York, och han mailade och frågade om han fick komma på vår spelning när vi kom nästa gång. Han visste att vi gjorde en cover på en Talking Heads-låt, så vi bjöd in honom på soundcheck, och så bara körde vi. Det funkade skitbra. Han är en fantastisk sångare. Till och med hans grejer numera är fortfarande väldigt utmanande och annorlunda, jag gillar honom verkligen som artist.

Hur är det att förmedla ert musikaliska uttryck på scen?
- Vi har spelat låtarna ganska länge, så vi gillar att ändra i dem. Vi är inte rädda för energiska urladdningar. Kaos är oftast de bästa ögonblicken.

Blir ni inte väldigt beroende av publiken?
- Det beror på. Man kan slåss med publiken, eller så kan publiken bidra med någonting, som energi. Ibland känns det som om publiken bestämt sig för kvällens humör innan man ens dykt upp, så känns det åtminstone. Inte så att vad vi gör på scenen inte har någon påverkan, men nästan ofelbart har vi blivit dubbelt inropade när vi har spelat våra sämsta gig. Det har hänt fyra gånger under den här turnén, vi går av och säger "shit, vi stank" samtidigt som publiken ropar sig hesa.

- Howard, vår inspelningsledare, berättade att han var och såg Queen i Montreal när han var fjorton, och det var den bästa spelningen han någonsin varit på. Sen när han var tjugo satt han och kollade på teve och såg en spelning med Queen som var riktigt usel, med skräpigt ljud och helt och hållet värdelöst. Så visade det sig att det var samma spelning som han hade sett som barn. Jag tror att det faktiskt var en fantastisk show. Men det är inte alltid konsertens själ fastnar på film eller band.

Publicerad 14 mars 2005

Orginalartikeln