Miroir Noir - min recension

Tycker jag sett Miroir Noir, filmen som Arcade Fire släppte strax innan jul, tillräckligt många gånger nu för att ge mig på en recension. Jag säger film för det är verkligen vad det är. Det är inte alls en konsertdvd som rakt av bara återger en spelning, långt ifrån.

Jag älskar idérikedom och innovationstänkande. Det är det som till stor grad på egen hand utvecklar något och den här filmen är så sprängfylld av just dessa två egenskaper till den grad att jag undrar hur många andra bra idéer som fick ge vika för den slutliga versionen. Man slängs in i ett rum med dem där en hypnotisör försöker på knackig engelska få dem i sin kontroll. Win har i efterhand förklarat att de ville testa och se hur det var att spela en spelning under hypnos men att det inte var så lätt för hypnotisören att få dem dit han ville. I vilket fall sätter det på något sätt tonen för hela filmen. Detta blir sannerligen inte samma sak som att se generiska The Killers dra igång ytterligare en sketen konsertdvd utan vad det verkar någon som helst tankeverksamhet bakom mer än att det ska se snyggt ut på scenen. Ska kanske tillägga att ovanstående likväl kan tillämpas på många andra stora pop- och rockband. Så fick man det sagt också.

När man förflyttas mellan de olika framträdandena får man höra några utvalda telefonmeddelanden som folk spelat in under den tid som Neon Bible-numret var aktivt. Vissa av dem väldigt roliga att höra som exempelvis killen som hatar dem och deras musik med hela sitt livsväsen men som han tillägger själv, ”jag tål inte er musik för jag har inte lyssnat på den”. Grejen är bara att Arcade Fire bryr sig inte så väldigt mycket alls. Och när jag skriver 'inte så väldigt mycket alls' menar jag att de inte bryr sig ett skit om detta. För det första är det briljant att inkludera ett sådant meddelande i deras egna dvd som bara uttrycker förakt för dem och för det andra är det otroligt roligt att höra på medans bildmaterialet i bakgrunden visas. Överlag är det många röstmeddelanden som på något sätt är intressanta, roliga eller rörande att höra.

Vincent Morisset och Vincent Moon som regisserat respektive filmat har sannerligen inte behövt vara så påhittiga – det har Arcade Fire stått för. De har vad det verkar mest försökt att på bästa sätt återge det som detta band tänkt ut att göra vilket de lyckats bra med. Men ibland skulle man vilja att Morisset kunde skippa hans trade mark, bruset. Detta brusfilter som nästan alltid läggs på i hans filmer kan vara effektfullt och skapa en rå känsla. Men ibland blir det bara jobbigt och irriterande.

Det genomgående temat för hur låtarna framförs är att de börjar med inspelat material från när de spelar låten i kyrkan eller något annat speciellt framförande av låten för att sedan övergå smidigt mitt i låten till framträdandet på scenen. Gillar det skarpt även om jag tycker att de kunde vid något tillfälle som när t.ex. Win och Régine framför Windowsill i glashissen kört den hela vägen ut. Det inslaget i filmen är för övrigt helt fantastiskt!

En av många höjdpunkter i filmen. Vilka är då de andra höjdpunkterna som sticker ut lite mer än alla andra? Ja, om jag själv får välja - vilket jag ju får - plockar jag ut när Moon från väldigt nära filmar Jeremy när han bankar skiten ur sina trummor under Black Wave/Bad Vibrations. Vilken kraft!

Tim med manualen till gräsklipparen. HAHA!

No Cars Go sett från deras synvinkel. När lamporna tänds där för första gången får jag alltid, alltid, alltid rysningar över hela armarna.

Givetvis när Tim och Win dansar till Ocean of Noise. Redan klassiskt bildmaterial.

Sedan så måste man ju även ta med de Power Out och Rebellion (Lies) på slutet som till skillnad från de andra låtarna visas rakt av med Vincent Moon springandes omkring där på scenen och nere i diket. Gillar dock inte att de editerat bort uppbyggnaden av Rebellion (Lies). Övergången blir inte lika kraftfull i mitt tycke utan den. Men det kan jag väl ha översyn med antar jag. Jag kan sitta här och rabbla höjdpunkter men drar strecket här. Den enda idéen som jag inte alls förstår och tycker om är när de står där utanför borgen och det är någon typ av karaoke som pågår. Känns bara konstigt.

Jag är allt som allt överväldigad Arcade Fire. Ni slutar aldrig att förvåna mig.

www.miroir-noir.com