Win intervjuad i Stockholm

En intervju Win gjorde för Revolver när Arcade Fire var här i Sverige för första gången 2005.

Styrda av musiken

Egentligen har The Arcade Fire blivit precis tvärtemot vad Win Butler hade tänkt sig. Skivan säljer lika bra som dåliga skivor, publiken ropar in dem när de spelar som sämst, och låtarna skriver sig själva.

Text & Foto: Christoffer Kittel Pressbild: Rough Trade Records

- Lou Reed skriver låtar om heroin, Bruce Springsteen skriver låtar om bilar och att sticka från stan. Olika människor dras till olika saker. Men det finns ju inte så många rocklåtar som handlar om föräldrar. Det är nog inte det coolaste av teman inom rocken.

Win Butler sitter vid ett ostämt piano och reflekterar över The Arcade Fire. När han startade bandet trodde han att han visste vad han ville göra. Men det visade sig ganska snabbt att det här med kontroll över musiken är någonting väldigt svårt.
- Jag tror inte att man rationellt kan välja sina influenser, jag tror att saker och ting gör intryck på en och påverkar en och det kommer fram när man spelar. Så vi försöker fokusera på att skriva låtar och sen vara lyhörda till vad låtarna vill att vi ska göra. Sångerna dikterar vilka svängar de ska ta.

Alla som har hört gruppens debutalbum 'Funeral' vet vad Win pratar om. Skivan är ett smärre kaos av dramatiska kast, känslomässiga crescendon och irrationellt svängiga blödningar. Den flitige kan spåra en uppsjö av musikaliska influenser, från Talking Heads, Bowie och Roxy Music via Cure och Bunnymen ut till Jaques Brel och Woody Guthries fingerspetsar. Varje låt är en egen värld, som i sig ofta består av flera olika stämningar, som växlas över i otroligt snygga vändningar. När man lyssnar på 'Funeral' förstår man att det handlar om liv och död för Win Butler och hans musikaliska tillika romantiska partner, Régine Chassagne.

Var kommer dramatiken ifrån?
- Musik för mig är ett sätt att uttrycka saker som man känner och tänker på. Och relationer är väl sånt som vi har funderat mycket på de senaste åren. Alla låtar handlar ju inte om det, men det har varit lite av ett tema under en period. En låt som 'Power out', som tar en ganska skarp kurva i slutet – i slutet av en låt handlar det om att det inte finns ord att beskriva mer, så vi var liksom tvungna att hitta något annat sätt att ta låten till ett nytt ställe, för låten försöker uttrycka något som blir så tungt på slutet. Men det var inte så att vi sa "det vore coolt att slänga in ett diskobeat här", utan mer att vi från låtens perspektiv kände att vi ville vända oss i den riktningen. Det är en nyansskillnad, men det är så jag relaterar till det hela.

'Funeral' heter som den gör främst för att bandet under inspelningen upplevde flera dödsfall inom släkten. Win och trummisen Will är bröder, så det fanns en hel del gemensam sorg i bandet. Att det blev skivans tema var dock inte en självklarhet.
- Det var ju inte så att vi skrev låtarna om den död som kom. De begravningar som inföll under den tiden handlade ju mycket om en mötesplats för familj och vänner, och eftersom skivan handlade mycket om sådana relationer så blev det mer att vi filtrerade ner de känslorna och stämningarna i musiken. Det påverkade absolut musiken, men jag tror att det framförallt gjorde oss uppmärksamma på det temat som skivan redan hade, snarare än att inspirera själva låtskrivandet.

Det dramatiska uttrycket måste vara ganska utmattande.
- För mig är det vad låten handlar om som avgör min sånginsats. Ta en kille som David Lynch. Han har gjort filmen 'Blue Velvet', som handlar om en konstig undre värld och en uppfuckad småstad, en film med en skruvad syn på sexualitet och ett väldigt komplext tilltal. Sen gör han 'The Straight story', som handlar om en 90-årig gubbe som åker hundratals mil på sin traktor. Skådisen i den filmen måste gestalta sin roll väldigt torrt, väldigt emotionellt reserverat. Det är ganska stor skillnad i dynamiken mellan de två. Och det är ungefär samma i min musik. Jag vill inte ta in mina förutsättningar i låten. Om jag är uppe i varv vill jag inte att det nödvändigtvis ska komma med i en låt. Jag vill hellre att en låt som är dramatisk ska kräva det av mig när jag spelar in den.

Ingen Montreal-scen
Det senaste åren har varit lite av ett genombrott för kanadensisk indiemusik, både i Europa och USA. Band som The Arcade Fire, The Hidden Cameras, Broken Social Scene, Black Mountain, The Unicorns och Wolf Parade klumpas lätt ihop till en kanadensisk indiescen, trots landets storlek. Men faktum är att de flesta av dem har olika kontakter med varandra.
- Vår violinist spelar med The Hidden Cameras också. Och vi har delat medlemmar med The Unicorns, innan de splittrades. Det är lite som att vi blir vänner eftersom vi har hört talas om varandra, och gillar det de andra gör.

Flera av banden kommer från Montreal. Eller kommer från förresten. Win Butler kommer från Texas, och det är egentligen bara Régine Chassagne som är kanadensare. Men Montreal tycks vara en bra stad för indiemusik, och bandet bor där. Men Win ser egentligen bara faror med att det blir en "indiescen" i Montreal.
- Jag ser en potential för massor av skitdåliga band som blir signade bara för att någon ser en "musikscen" i Montreal och försöker göra business på det. Montreal kan bli det nya Seattle, vilket i praktiken bara betyder att en massa dåliga band kommer att få skivkontrakt. Det funkar liksom inte så, att en stad är het. Det handlar snarare om att folk i städer gör saker. Jag tror att folk missuppfattar hur det går till. Allting går i vågor. Cleveland kommer att ha en schysst musikscen någon gång, Oklahoma är en så miserabel stad att den är dömd till att föda en bra hiphopscen förr eller senare. Man kan aldrig veta.

Win ser också faror med att bli alltför involverad med andra musiker och bilda "kollektiv". Främst för att man riskerar att få en stämpel som är svår att bli av med. Det var en av de främsta anledningarna till att bandet valde att signa med Merge Records när det visade sig att de var intresserade.
- När vi hade träffats var det uppenbart. Vi var på exakt samma nivå. Merge är ett skivbolag med en bra storlek, vi skulle få ut skivan i en bredare krets, men inte riskera att bli kategoriserade, för de har ett väldigt brett utbud. Constellation är ett jättebra bolag, men det blir lätt "jaha, ännu ett postrockalbum" eller "ännu ett Constellation-band", jag tycker inte att det är så på Merge, de har lyckats undvika det.

En annan viktig anledning var Magnetic Fields, som låg på Merge tidigare. När Arcade Fire var och spelade på radiostationen KCRW:s liveprogram "Morning becomes Eclectic" berättade Win om när han jobbade i en skoaffär i Boston och en låt plötsligt spelades på radion. "Vad i helvete är det här, det är helt fantastiskt" tänkte Win, som började ringa in till radion och önska låten, "Born on a Train", hela tiden.
- När jag hörde dem vändes allt uppochner. Jag ville inte kopiera deras stil, men som låtskrivare tänkte jag "wow, man kan göra melodier som är så direkta". Det är så melodiskt starka låtar, på många inspelningar vilar hela låten på enbart melodin, det är väldigt häftigt. Det är nästan en Pet Shop Boys-approach.

Spelade med David Byrne
Win klinkar på pianot som står i hallen på hotellet i Stockholm där vi träffas. Han spelar det stillsamma pianopartiet i 'Vampire/Forest fire', och trots att det gamla pianot ger ifrån sig skeva och trasiga toner låter det makalöst vackert. Låten finns på bandets demo-ep från 2003, som är en riktig guldklimp, trots sin begränsade inspelningskvalitet. Dramatiken fanns redan då, om än paketerad i en något annorlunda kostym. Men det är ändå 'Funeral' räknas som den riktiga debuten. Den släpptes redan förra året i USA, där den har fått ett smått fantastiskt mottagande.
- Det har gått förvånansvärt bra, jag tror att 'Funeral' är Merges mest framgångsrika skiva hittills. Jag hade inga stora förhoppningar. Snarare blev jag lite orolig när den började sälja så bra. "Vad har jag gjort för fel?" tänkte jag, för de flesta skivor som jag gillar har ju sålt skitdåligt när de kommit. Jag läste en tidning som hade recenserat David Bowies 'Low' och skrev att den var skräp. Det brukar betyda att man är på rätt spår…

Just Bowie är en av de referenser som tycks ha färgat bandets musik en hel del. En annan är Talking Heads, och Arcade Fire brukar spela deras 'This Must Be the Place (Naive Melody)' på sina konserter. Senast de var i New York fick de sällskap på scen av självaste David Byrne, som hjälpte till att tolka sin egen låt.
- Det var väldigt speciellt. Han hade varit på en show i New York, och han mailade och frågade om han fick komma på vår spelning när vi kom nästa gång. Han visste att vi gjorde en cover på en Talking Heads-låt, så vi bjöd in honom på soundcheck, och så bara körde vi. Det funkade skitbra. Han är en fantastisk sångare. Till och med hans grejer numera är fortfarande väldigt utmanande och annorlunda, jag gillar honom verkligen som artist.

Hur är det att förmedla ert musikaliska uttryck på scen?
- Vi har spelat låtarna ganska länge, så vi gillar att ändra i dem. Vi är inte rädda för energiska urladdningar. Kaos är oftast de bästa ögonblicken.

Blir ni inte väldigt beroende av publiken?
- Det beror på. Man kan slåss med publiken, eller så kan publiken bidra med någonting, som energi. Ibland känns det som om publiken bestämt sig för kvällens humör innan man ens dykt upp, så känns det åtminstone. Inte så att vad vi gör på scenen inte har någon påverkan, men nästan ofelbart har vi blivit dubbelt inropade när vi har spelat våra sämsta gig. Det har hänt fyra gånger under den här turnén, vi går av och säger "shit, vi stank" samtidigt som publiken ropar sig hesa.

- Howard, vår inspelningsledare, berättade att han var och såg Queen i Montreal när han var fjorton, och det var den bästa spelningen han någonsin varit på. Sen när han var tjugo satt han och kollade på teve och såg en spelning med Queen som var riktigt usel, med skräpigt ljud och helt och hållet värdelöst. Så visade det sig att det var samma spelning som han hade sett som barn. Jag tror att det faktiskt var en fantastisk show. Men det är inte alltid konsertens själ fastnar på film eller band.

Publicerad 14 mars 2005

Orginalartikeln

Rock en Seine 2007

Lovade Emilio för några dagar sedan att fixa länkar så man kunde tanka Arcade Fire - Live at Rock en Seine 2007 och jag är ju inte den som bryter ett löfte i första taget så här är dem. Anledningen till att kalaset är på nästan 5 gig är att inspelningen är i rå 720p HD. Booya! Ni måste tanka alla delar innan ni kan med hjälp av winrar extrahera foldern som innehåller hela videofilen i mkv-format. Trevligt kopierande (ctrl+c) och klistrande (ctrl+v)! Lite ska ni väl få jobba för det... ;)

AF-RockEnSeine2007.part1.rar (900 MB)
http://www.megaupload.com/?d=EUINAG2W

AF-RockEnSeine2007.part2.rar (900 MB)
http://www.megaupload.com/?d=91M9YKJN

AF-RockEnSeine2007.part3.rar (900 MB)
http://www.megaupload.com/?d=IL6EZFIV

AF-RockEnSeine2007.part4.rar (900 MB)
http://www.megaupload.com/?d=2LWD5PHZ

AF-RockEnSeine2007.part5.rar (900 MB)
http://www.megaupload.com/?d=GBNOLJ3Z

AF-RockEnSeine2007.part6.rar (528 MB)
http://www.megaupload.com/?d=JMX0I96R

Om någon missade första gången jag postade den eller tycker att de där filerna var lite väl mastiga så kan ni även se den nedan via min ArcadeFireTube.

Låtlista: 01. Keep The Car Running 02. No Cars Go 03. Haiti 04. Neighborhood #2 (Laika) 05. Black Mirror 06. Intervention 07. (Antichrist Television Blues) 08. Neon Bible 09. Age Of Consent (New Order cover) 10. Windowsill 11. The Well And The Lighthouse 12. Ocean Of Noise 13. Neighborhood #1 (Tunnels) 14. Neighborhood #3 (Power Out) 15. Rebellion (Lies) 16. Wake Up

Clash listar Funeral som #1

Musikmagasinet Clash har listat de enligt dem 50 bästa skivorna som getts ut under deras livstid. Några klockrena val och några väldigt konstiga val. Som alltid med sådan här listor.

50: The Killers, ‘Hot Fuss’
49: Kasabian, ‘Kasabian’
48: Deerhunter, ‘Microcastle’
47: Bat For Lashes, ‘Fur and Gold’
46: Vampire Weekend, ‘Vampire Weekend’
45: MGMT, ‘Oracular Spectacular’
44: Portishead, ‘Third’
43: Elbow, ‘The Seldom Seen Kid’
42: Amy Winehouse, ‘Back To Black’
41: Santigold, ‘Santigold’
40: Late Of The Pier, ‘Fantasy Black Channel’
39: Sigur Rós, ‘Takk…’
38: Efterklang, ‘Parades’
37: Liars, ‘Drum’s Not Dead’
36: The White Stripes, ‘Get Behind Me Satan’
35: Hot Chip, ‘The Warning’
34: Fleet Foxes, ‘Fleet Foxes’
33: Benga, ‘Diary Of An Afro Warrior’
32: Feist, ‘The Reminder’
31: Broadcast, ‘Tender Buttons’
30: Battles, ‘Mirrored’
29: Klaxons, ‘Myths Of The Near Future’
28: Tunng, ‘Mother’s Daughter And Other Songs’
27: The Libertines, ‘The Libertines’
26: Kanye West, ‘The College Dropout’
25: Apparat, ‘Walls’
24: Burial, ‘Burial’
23: Gallows, ‘Orchestra Of Wolves’
22: Caribou, ‘The Milk Of Human Kindness’
21: Broken Social Scene, ‘Broken Social Scene’
20: Sufjan Stevens, ‘Illinois’
19: Soulwax, ‘Nite Versions’
18: The Bug, ‘London Zoo’
17: Brian Wilson, ‘SMiLE’
16: Isolée, ‘We Are Monster’
15: My Morning Jacket, ‘Z’
14: Franz Ferdinand, ‘Franz Ferdinand’
13: Joanna Newsom, ‘Ys’
12: Modeselektor, ‘Hello Mom!’
11: Bloc Party, ‘Silent Alarm’
10: Animal Collective, 'Merriweather Post Pavilion'
9: J Dilla, ‘Donuts’
8: Arctic Monkeys, ‘Whatever People Say I Am, That’s What I’m Not’
7: M.I.A., ‘Arular’
6: LCD Soundsystem, ‘LCD Soundsystem’
5: The Knife, ‘Silent Shout’
4: TV On The Radio, ‘Return To Cookie Mountain’
3: Kings Of Leon, ‘Because Of The Times’
2: Radiohead, ‘In Rainbows’
1: Arcade Fire, ‘Funeral’

Kan väl inte säga att jag och överens med dem med många album men plats nummer ett har de ju i alla fall lyckats med som ni ser. Såhär lyder deras artikel där även en intervju med Win finns med.

1
Arcade Fire, ‘Funeral'
(2004; Merge/Rough Trade)

It’s rare indeed to remember the first time you ever heard a record, or a band, yet I recall clearly where and when I first heard ‘Funeral’ and its makers, Canadian collective Arcade Fire.

Well, ‘when’ is a little sketchy – half time during some football match or other, back when Southampton were in the top flight – but the ‘where’ was at a promoter friend’s house in north London. As the game we were watching reached its midway mark, he slipped a CD he’d recently received into the stereo and asked for my opinion; presumably he’d been sent the album by somebody looking for shows. I didn’t know what to say about the album, or at least the fifteen minutes I took in while he made tea, busying himself in the kitchen, leaving me alone with music unlike anything I’d ever previously come across. I think I may have offered: “It sounds a little French”.

What I said – most likely little more than a grunt of appreciation, my outward attentions turning back to the kicking at hand – and what I quite immediately felt were different things entirely. After all, it’s not typical to gush forth adoration when it’s based solely on a snippet, a sneak peek at something far grander. Yet the impact was immediate: ‘Funeral’, even only quarter of an hour of it, sounded like a classic from its very first airing. As soon as the piano notes fall like a gentle rain on a glistening pond – your toes dipped in it, of course – a connection is made; when Win Butler begins his vocals, they come on slow, but after only thirty or forty seconds already something’s stirring in the album’s opener, ‘Neighbourhood #1 (Tunnels)’, which telegraphs the build to a sensation within you that just can’t be beaten. That tingle, a shot of electricity; a charge brought on by the investing in an art most ambrosial.

The song immediately paints its makers as outsiders, with lyricism of being cut off from the world, but getting by through love for a chosen few over association with a great many – “Since there’s no-one else around, we let our hair grow long and forget all we used to know”. The album’s title, arrived at after band members suffered family losses during the record’s gestation period, is absolutely suggestive of an overall tone – melancholic, but celebratory too, as all passings lead to a coming together of parted souls for a session of remembrance. Even in the darkness, there is hope, as ‘Neighbourhood #3 (Power Out)’ sings crisply: “I went out into the night, I went out to find some light”. The song’s one of the album’s best-known tracks due to its ubiquitous presence on indie-disco dancefloors (alongside the equally exhilarating ‘Rebellion (Lies)’ and ‘Wake Up’), its underlying moroseness – “kids are dyin’ out in the snow!” – masked to an extent by some pounding, New Order-like bass and percussion. It matters not if you chose to ignore its lyrical tale – dance and you interact, physical expression over cerebral interface. And interaction is what’s key.

Win Butler’s delivery was heard by some to be imperfect, and the man’s not the most naturally gifted singer, that’s for sure. But what he lacks in note-hitting accuracy, he makes up for with a sublime sincerity of tone that assures the listener that he has invested every cell of his heart in this recording. Reviewers at the time took to calling ‘Funeral’ life-affirming, emotionally rich, and an album of true empowerment; (almost) all were bowled over by its tapestry of neatly weaved musicianship – strings are utilised well, never turning songs into anything too slushy, and the core collective employ organs, guitars and accordion well across the album – and addictive play-again qualities. Once through ‘Funeral’ is an absorbing listen, but play it twice, or even three times on the bounce, and every session will reveal something you missed previously – it’s that detailed a record, rich in depth and stirring of soulful intent.

“Sounds a little French” – quite the underselling of an album so very sumptuous, so delectable of engrossing narrative and enveloping sounds, that five years on it can be regarded as not simply one of the very best albums of Clash’s lifetime, but the best. (Although it should be noted that some lyrics are, indeed, in French.) At the end of every office argument over this list, ‘Funeral’ always emerged at the top of the pile; nobody could agree on a record to trump it. It crosses demographics, appealing to a broad array of audiences; it is indie and yet not, pop and eccentric and experimental and beautiful. It is everything a number one album should be – not in the charts, but in our hearts. And it sets its stall up there from its very first few second.

Frankly, if you don’t own this album (and love, and cherish it), you quite probably don’t deserve to have any music in your life whatsoever.

Bonus interview: Win Butler speaks to Clash about ‘Funeral’…

Why was the album titled ‘Funeral’?
As we were finishing the record my grandpa Alvino [Rey, a famous US swing-era musician] passed away. He led a big band and he was just the coolest old guy. He was 95 years old and he still recorded himself in his basement. He had a PalmPilot and e-mail, and Régine had gotten to play with him before… he was just this really beautiful guy. So we drove out through the desert to San Francisco to go do a memorial service for him where he grew up. There were all these people there, family members and friends and stuff. It was a meeting place for people… I kind of describe it as the meeting place for the songs.

Where did you record the album, and over what period?
We made an EP in 2002, right as the previous line-up of the band was falling apart… There was a period when we didn’t have a drummer, and we were just rehearsing a lot in mine and Régine’s house in Montreal. I think it was in that period of drummerless wilderness when we ended up writing a lot of the songs, ‘Wake Up’ and ‘Power Out’ being two of the first. So we went into the Hotel2Tango recording studio in Montreal [in 2003] to do a 7” split A-side with ‘Wake Up’ and ‘Power Out’, and our friend Arlen [Thompson], who plays in Wolf Parade, played drums on ‘Wake Up’ and then Régine played drums on ‘Power Out’. The guy who recorded us was Howard Bilerman, who was this amazing engineer who ran the Hotel. He liked the music and he had played drums when he was younger and he was like, ‘I’ll be your drummer’. We were able to raise small amounts playing shows to pay for the studio time, and Howard graciously deferred what we would normally have to be paying the engineer until we had a bit more money. He kind of made it financially possible for us to do it.

How did you fit into the Montreal scene at the time?
We were the only band playing pop music as far as I could tell, or at least the only band that thought of ourselves as wanting to write songs… It didn’t feel like we were musically related to what was going on in Montreal, but I do think that it was a blessing to be there because there was a real spirit of independence in the city… I would say that, if anything, the city inspired us to go our own way with the album and not really worry about the outside world too much.

The album creates some striking images: snow-covered neighbourhoods, a world underneath the bed covers. How did those appear?
I think a lot of the time it just starts with a feeling, and the world that you create in the lyrics is a way of trying to make that feeling real. It’s about trying to communicate that kind of spark that you initially have, that makes you want to make music in the first place. For me everything - whether it’s an arrangement or the lyrics or the idea of the song - is trying to hold up that central spark.

Can you remember where that spark originated?
I went to a boarding school and I had this English professor who was an old beatnik guy who hung out with Lawrence Ferlinghetti and Borges, and he was like the most amazing dude. I remember him showing us Brazil and Blade Runner in class, this kind of science fiction stuff, and aged 15 I couldn’t really take it all in. That was around the time that I first got into Radiohead and then kind of discovered bands like The Smiths and The Cure. That’s when I first started playing cover songs with my friends and writing on my four-track and really, musically, when I first started to do what I do now.

Which track on the album still has the most meaning for you?
It’s tough if you don’t speak French but, to me, the lyrics of ‘Haïti’ are one of the best things Régine and I ever did. That kind of chokes me up when I hear it.

What are your five favourite albums from the last five years?
Wolf Parade’s ‘Apologies To The Queen Mary’; LCD Soundsystem’s ‘Sound Of Silver’; Jay Reatard’s ‘Blood Visions’; Cass McCombs’ ‘A’; and Portishead’s ‘Third’.

Clash Essential 50 - Number 1

Arcade Fire - Live at Rock en Seine 2007

Överlägsna! Ruskigt överlägsna! Bara att stega fram och tillbaka mellan låtarna med pilarna längs kanterna eller klicka fram menyn bredvid play-knappen i vänstra hörnet. Här är hela låtlistan:

01. Keep The Car Running
02. No Cars Go
03. Haiti
04. Neighborhood #2 (Laika)
05. Black Mirror
06. Intervention
07. (Antichrist Television Blues)
08. Neon Bible
09. Age Of Consent (New Order cover)
10. Windowsill
11. The Well And The Lighthouse
12. Ocean Of Noise
13. Neighborhood #1 (Tunnels)
14. Neighborhood #3 (Power Out)
15. Rebellion (Lies)
16. Wake Up

Jeremy's Scrapbook 2009-04-16

april 16
neko case, and her band, rule.

Tim's Scrapbook 2009-04-18

My brother Matthew

Last week I went home to my parent's place for his birthday.
We had a great party..
Instead of giving Matt presents, we (with his blessing and encouragement) donated some money to this place-

http://www.sunrise-therapeutic.ca/

Sunrise Therapeutic Riding and Learning Centre is located near Guelph, Ontario. It's a place where people who have disabilities get to ride horses among many other activities. It helps people experience independence that many of us take for granted. My brother and a number of his friends LOVE going there and benefit greatly from it. They're a nonprofit organization who rely solely on private donations. They're really struggling to come up with funding these days. If you have the means, I would highly recommend and ask that you donate even five or ten bucks to them. It's a really worthwhile cause and they really need the money right in order to avoid having to shut down.
I realize this isn't a local organization for everyone who may read this and I very much appreciate your time.
Sunrise's webpage has much more information.
Thanks a lot...
Tim

Mitt favoritstycke från Miroir Noir

Det var sannerligen inte enkelt att välja ut, men efter mycket velande fram och tillbaka valde jag detta utdrag från Miroir Noir som mitt favoritstycke.

Tycker det fångar allt vad Arcade Fire och Miroir Noir står för. Till att börja med vill jag bara poängtera hur mycket jag gillar den instrumentala låten under telefonsamtalen. Skulle göra mycket tvivelaktiga saker för att få en kopia av den. Det andra telefonsamtalet griper alltid tag i mig. Hon verkar vara så nedstämd, förvirrad och frustrerad. Känns ända in i bröstet. När det är dags för själva framträdandet så hittar vi Win och Régine ensamma i en glashiss där de framför en magnifik version av Windowsill som bara de kan göra. Kreativt, passionerat och känsloladdat - Miroir Noir fångat på 4 minuter.

Köp Miroir Noir

Nytt från Sunset Rubdown!

Första smakprovet från nya skivan Dragonslayer som släpps den 23:e juni.

[MP3] Sunset Rubdown - Idiot Heart

now I was never much of a dancer,
but I know enough to know you got to move...
your idiot body 'round!

Älskar den!! Det här plattan kommer bli grym, det känner jag på mig.

joel <3 Annie Clark aka St. Vincent

Jag tillåter mig själv att vara en liten fanboy för en gångs skull! En av mina efter millenniumskiftet favoritgitarrister, hon är antagligen nummer ett, har inte bara en makalös musikalisk talang. Hon får mig även att falla handlöst av andra orsaker...

MARRY ME!
För att det här inte ska bli allt för fanboyiskt så kan jag ju säga att mina nutida favoritgitarrister är Richard Reed Parry (Arcade Fire), Dan Boeckner (Wolf Parade, Handsome Furs), Bryce Dessner (The National) och Annie Clark (St. Vincent) då såklart.

Post påsk

Hoppas alla hade en skön långhelg med mycket gott på bordet. Fick reda på under helgen här att om några dagar kommer jag få en riktigt bra inspelning i HD av hela spelningen Arcade Fire gjorde under Rock en Seine 2007. Den kommer dyka upp på ArcadeFireTube, var så lugna. Har lagt upp en light-variant tills vidare om ni inte kan hålla er.

Påskägg

Det bästa påskägget kan ni ge er själva! Smaska i er massor av sockerbitar från Bitte Orca som Dirty Projectors döpt sitt senaste påskägg till. En av de nio sockerbitarna i påskägget kan man mumsa i sig helt gratis!

GLAD PÅSK!

Daniel i ny tappning

Briljant version av hennes egna hit-låt från nya plattan Two Suns.

Om ni inte lyssnat på Bat For Lashes tidigare bör ni se till och ändra på det omgående. Albumversionen av Daniel är givetvis riktigt grym den också! Checka nedan.

Uppfriskande att lyssna på Trent Reznor

Alltid intressant att lyssna på Trent Reznor. Han har en sådan uppfriskande syn på musikbranschen i alla dess delar. Vid 18 minuters-strecket pratar han faktiskt också om Arcade Fire - en grupp han verkligen gillar. Men kolla inte bara på det, se på hela intervjun om ni har några minuter extra att undvara.

feel good-faktorn är hög!

Air Lines/Land Lines

Hittar inte ord för att beskriva hur fantastiska Bell Orchestre är! Deras senaste skiva, som bara släpptes för några veckor sedan, As Seen Through Windows är antagligen min favoritskiva i år och det här liveframförandet av Air Lines/Land Lines är helt makalöst. Sista minutrarna är i alla fall jag väldigt nära himlen!

Miroir Noir i brevlådan

Veckan kunde startat sämre! Omslaget är draperat i snyggt svart linne-tyg och dragspelet som ni ser ovan är mycket snyggt och lite fyndigt. Toppbetyg för designen.

http://www.miroir-noir.com

Trent Reznor twittrar

http://twitter.com/trent_reznor
http://awe.sm/2q5

Trent Reznor är givetvis frontmannen i Nine Inch Nails som många, mig inkluderat, gillar skarpt för hans synsätt på hur musikbranschen måste förändra sig. Dessutom är ju Nine Inch Nails grymma i sig.

Söndagsnotiser

• Richard Kelly, regissören till The Box, skrev detta i sin blogg.
  
  Win Butler, Regine Chassagne (of Arcade Fire) and Owen Pallett (Final Fantasy, frequent collaborator with Arcade Fire) recorded more than 80 minutes of score for the film.
  www.richard-kelly.net

• Nästa söndag den 12:e april klockan 10:00 kommer ARTE att sända hela spelningen med Arcade Fire från Rock en Seine 2007. Så om någon av er får in den kanalen kan ju tacka er lyckliga stjärna. Förhoppningsvis och troligtvis dyker den upp på det stora vida nätet någonstans så man inte blir utan. Kommer såklart lägga upp den på ArcadeFireTube i så fall. ARTE la upp den här lilla previewen från spelningen.
  
  PURIFY MYYY MIIIND!! Ska kanske tillägga att detta är hela spelningen, tidigare har ju ett 10-tal låtar visats som ni kan njuta av här. Den kommande sändningen kommer innehålla allt detta godis:
  

  01. Keep The Car Running
  02. No Cars Go
  03. Haiti
  04. Laika
  05. Black Mirror
  06. Intervention
  07. (Antichrist Television Blues)
  08. Neon Bible
  09. Age Of Consent
  10. Windowsill
  11. The Well And The Lighthouse
  12. Ocean Of Noise
  13. Tunnels
  14. Power Out
  15. Rebellion
  16. Wake Up

  Det lät väl inte så tokigt va!

Miroir Noir tillgänglig i en vecka!

Ni som ännu inte sett Miroir Noir av någon anledning kan nu ändra på detta då Arcade Fire varit bussiga nog att dela med sig av sin film under en vecka från och med idag för att fira att den fysiska utgåvan är tillgänglig från den 7:e april. Jag har sagt allt redan om vad jag tycker och tänker om denna film så det är bara att ta fram en fåtölj och njuta.

Se 'Miroir Noir - Neon Bible Archives'

Intervjudags med Win

En bra artikel och intervju om Miroir Noir där Win som vanligt har några sådana där självklart sanna, klarsynta och kloka svar. Ni kan ju om ni vill gissa vilken mening jag framförallt tänker på medan ni läser den. Svar utlovas efter artikelns slut.

Eternal night of Arcade Fire
Documentary Miroir Noir is arty, spooky, innovative and exhilarating
T’Cha Dunlevy, Canwest News Service
Published: Friday, March 27, 2009

I arrived at Arcade Fire's new "office" on Ontario St. E. in mid-March to find Win Butler and Vincent Morisset playing Ping-Pong.

The cozy fourth-floor loft was vacant except for the game table – these guys have their priorities in order – and a small sitting area with a couch and a couple of chairs. Sunlight streamed into the room via three walls of windows.

In many ways, the scene was the diametric opposite to the setting for the internationally renowned Montreal rock band's stark new concert film, Miroir Noir.

Directed by Morisset, the 76-minute documetary follows the group on tour for its 2007 sophomore album, Neon Bible. It takes place in what feels like eternal night. Arty, spooky, silly, innovative and ultimately exhilarating, it's an unconventional rock-doc tailored to reflect the unique universe of one of the planet's most exciting music acts.

And yet, as made clear by Morisset and Butler during a one-hour interview with the Gazette, there were no grandiose aspirations. They started the project knowing what they didn't want more than what they wanted.

"We knew we didn't just want to make a Live From Paris-style film," said Butler, the band's leader and main songwriter along with wife Régine Chassagne. "I just don't find them that interesting. Even my favourite concert films, I can skip three-quarters of them, usually."

Morisset concurred: "I'm not a fan either of rock documentaries. That was the beginning point. ‘We know what we don't like, what we find really boring. Let's start from that, and try to capture the things ... those little parts we like.' ''

Miroir Noir is filled with "little parts," scattered snapshots of the band on stage in front of thousands of people, behind-the-scenes rehearsing, recording, goofing around, performing their striking songs in odd locales (often with no one else around). The segments are interspersed with disembodied voice messages left by fans calling the 1-800 number the group set up for Neon Bible as part of the album's playfully mysterious, viral promotional campaign (which included a strange, staged YouTube video and a Neon Bible website).

"It's something that evolved," said Morisset, who conceived the site with the group. "At one point, we thought of using the the phone messages as a link, un fil conducteur, but it wasn't planned at the beginning. We didn't know what to do with (the messages) – we put a bit on the website. It's something that built up progressively and organically."

The recordings range from a woman talking about her soon-to-be-5-year-old daughter's infatuation with the band to existential queries, a non-fan's spiteful rant and another's knowing indulgence ("Hello, Neon Bible head office"), tying the film together with a surreal combination of post-millennial tension and unexpected intimacy.

A graduate of UQAM's multimedia program, Morisset is not a fan of traditional narrative structures.

"I didn't want something chronological or linear," he said. "I'm more into interactive. Linearity is not something I'm comfortable with in the first place. For us, it was (about) putting together pieces, making connections between energy or vibes or songs – from testimonies or random stuff the band shot in (their Eastern Townships recording studio) La Petite Eglise. There's a narrative, but it's more about concept, ideas and mood – and the songs, because it's still music, and music is more interesting for me than the talk."

There is a notable absence of interviews in the film. Despite Morisset's familiarity with the band members – he has followed the group since its beginnings, and helped out with projections on tour for Arcade Fire's 2004 debut Funeral – there are no sit-down chats with Butler or others about the deeper meaning of the band's music.

"When I watch rock movies," he said, "the talking head thing – I much prefer to read interviews than watch half a movie of faces."

"We tried to film some interview stuff," Butler explained, "but you never really want to do it. It's always really last minute, and just kind of bla-ba-di-bla-bla. People are interested in our band 'cause we play songs, not because we talk about our songs really good."

Artistic flourishes notwithstanding, music takes centre stage in Miroir Noir. Shot largely in black and white by Parisian filmmaker Vincent Moon (who has gained acclaim for his Concerts à emporter series), songs are presented in a range of interesting settings.

Stoic hymn Wake Up is performed by the band in the thick of a large crowd; Black Mirror brims with intensity through straightforward images of the group onstage; Intervention is rendered, karaoke-style (complete with moving dot) with band members standing stonefaced in front of an abandoned theme park castle; Neon Bible is played unplugged, with the whole group squished into an elevator; Butler and Chassagne also choose an elevator for a memorable rendition of Windowsill, reprised by Butler at film's end from the backseat of a car; and rousing anthems Neighborhood #3 (Power Out) and Rebellion (Lies) are performed before an immense arena audience in the film's climactic finale. Throughout, Moon's cinematography helps bring the music to life, adding a sense of mischief and excitement at every turn.

"He's very good about getting in there," Butler said. "Onstage a lot, you forget he's there. He's diving around – on the camera audio, you can hear him going ‘La-la-la!' ''

"We were together most of the time," Morisset said, "but he's so much (of a) better cameraman than I. He has a talent for capturing stuff, going for it. Also, the band was giving us access to the stage all the time, so we were able to go wherever."

Standouts among the memorable camera angles include a shot from behind drummer Jeremy Gara's kit during Intervention, another of Butler walking through a huge cheering crowd between songs, and of audience members singing along during Power Out.

Reflecting on why the band was intent on presenting its songs in such an array of ways, Butler drew a connection to the group's roots, to a time when nothing was taken for granted and intensity was everything.

"That whole idea is true to the very origins of the band," he said. "We played a lot (of small shows) in the early days. I remember playing Brantford (Ont.) to 10 kids ... and you feel like you're going to throw up when you're done ... We're constantly trying to find ways to find that original spark of why we started doing it in the first place."

Notoriously media-shy, Arcade Fire goes to great lengths to avoid getting caught up in the music industry rigamarole. Coming off a year-long hiatus (which has found Butler playing a lot of basketball, among other things), the group has recharged its batteries. While he won't go into detail (prior to our meeting, a publicist asked that the interview be only about the new film), Butler and his bandmates are ready to get to work on the next project.

"I don't really want to talk about it," he said, "but we feel really creative right now. We're in a really good space as a band. This last year was the first break we've had in five years. Everyone feels really rejuvenated and excited. I'm happy to play music."

The Texas-born Butler is also happy to see Barack Obama in the White House. Arcade Fire played several benefits and rallies during the president's campaign, even performing at the Obama Staff Ball in January, alongside American rap star Jay-Z.

"Just before I came here, I was watching Barack talk," Butler said. "He was going out to do a town-hall meeting in California. As insane as the stuff we're facing is right now, I'm just so glad that there's a smart person in charge."

Butler is not so foolish as to think the world's troubles are over, and he won't say how the new political climate might affect Arcade Fire's next album. Funeral was marked by a sense of urgency and escapism; inspired by world events, Neon Bible was a very dark album – hence Miroir Noir's sombre tone.

"I wanted to relate to the Neon Bible era," Morisset said.

"We can be hard to pin down," Butler admitted. "We tried to finish other film projects before, and always failed. The great success (of this film) is that we finished it. I'm happy with it. I think it's interesting, and I think it's true to the band, which is the main goal."

But it's not meant to be taken totally seriously. There are moments of levity and romance throughout the movie, which begins with the band members lying down and closing their eyes in a failed hypnosis experiment, and ends with everyone waking up, as if from a dream. In between, there is music, magic and sprinklings of Lynchian drama.

"We're definitely a bunch of jokers, compared to our image," Butler said. "I think that comes through in the movie ... Shit is dark, but that doesn't mean you can't make fart jokes."

Miroir Noir – Neon Bible Archives premieres Thursday at 8:30 p.m. at Le National, 1220 Ste. Catherine St. E. Tickets cost $12.50. Call 514-845-2014 or 514-529-5000. The DVD is in stores April 7. The film can also be purchased online at www.miroir-noir.com For more info, see www.myspace.com/arcadefireofficial or www.arcadefire.com or www.arcadefire.net

www.nationalpost.com

Så vilken var då den där meningen jag tänkte på i inledningen av detta inlägg? Det var "People are interested in our band 'cause we play songs, not because we talk about our songs really good". Så otroligt enkelt och sant.

April, April...